All energi är som bortblåst, jag orkar bokstavligt talat inget alls just nu, knappt så jag orkar sitta upprätt vid datorn. Trots det så har jag en massa måsten som jag måste göra! Men jag orkar helt enkelt inte. Har ett prov imorgon, men jag orkar inte plugga. Trots det så gör jag det. Jag sitter och läser i boken, om och om igen, men det är bara bokstäver, inga ord, inget fastnar. Jag förstår inte vad det är jag läser.

Vaknade inte av alarmet imorse, det har aldrig hänt förut. Förmodligen så har det ringt i omgångar i över en timma innan det slås av automatisk. Jag är helt chockad över mig själv.

Precis allt står mig upp i halsen just nu. Alla känslor, allt! Jag vill bara spy, gråta, skrika, vad som helst. Jag är orolig, lättad, ledsen, arg, stressad, allt på samma gång. Det är bara för mycket. Det gör ont i magen, men ändå inte!

Känner mig så obeskrivligt utmattad, och trots det så försöker jag visa mig glad och stark.

Har föresten hittat ett hem åt min egen lilla Ögonsten, min Bella, min katt! <3 Hon kommer få det så bra, jag går och säger det till mig själv hela tiden, och ja, hon kommer faktiskt få det jättebra! Hon kommer kunna vara ute och döda råttor från morgon till kväll om hon så vill<3 men gud, vad jag kommer SAKNA henne! Och hon flyttar redan nu på lördag, det känns så ofattbart.  Jag visste att både bella och bilbo måste bort, men jag har försökt förtränga det. Nu går det inte mer. Det känns overkligt.... Ingen som buffar på en på morgonen, ingen som spinner lika högt som en motorcykel, ingen som trampar på en om nätterna, ingen som ligger brevid mig och slickar mig på näsan. Den här tiden med henne har det varit så lätt att stiga upp om mornarna, även om det kännts tungt. För man måste bara bli glad, när man blir väckt av henne, hon är så jäkla go och mysig på alla sätt och vis. Trots att hon inatt kom och väckte mig kl 3, genom att spinna och buffa, och ville mysa, så vaknade jag med ett leende! Kommer sakna...   

Bomben har slagit ner.  Den jäveln träffade mig rätt i hjärtat och smällen var ofattbar. Det gjorde ondare än vad jag trodde att det skulle göra, kanske för att bomben var större än jag väntat..

Nu gör det ont på ställen i kroppen jag inte ens visste fanns..

I söndags fick jag reda på att blodprovet vi tog på lillebror visade allergi, mot både hund och katt. Och att vi måste göra oss av med båda två... I första hand omplacering, i andra hand... ( vill inte tänka på det, inte ens något av alternativen ) Han är så kraftigt allergisk att vi inta kan ha dom kvar.

Kunde inte hejda mig själv, tårarna bara sprutade åt alla håll. Hjärtat gick i tusen bitar och det känns som att det aldrig kommer bli helt igen, några bitar kommer alltid att saknas..

Vill inte vara ensam, då kommer alla tankar, all panik och ångest, alla tårar.

Försöker att ta en dag i taget, försöker förtränga alla tankar som rör den här soppan.

Tanken på att dom inom en okänd framtid inte kommer vara kvar här, att dom inte kommer vara våra nåmer, tanken på att jag kommer förlora mina ögonstenar, tanken på att Bilbo som varit här i mer än 4 år inte kommer finnas kvar hos oss, tanken på att bella bara har varit här i knappa 3 månader, inte ens det, tanken på att det är min katt som dragit igång den där allergin, den tanken håller på att kväva mig. Har skuldkänslor upp över öronen, trots att jag inte borde ha det. Ingen av oss kunde veta.. Men hade inte katten kommit, så hade allt varit frid och fröjd nu och vi hade inte behövt göra oss av med hunden.

Flickan från det blå!

Åh, flashbacks säger jag bara! Sitter här och läser stenåldersgamla inlägg från typ 08, 09, -10. Helt plötsligt känns det som om man upplever allt igen. Som om det vore igår.

Hittade några speciella inlägg som fick mig att tokskratta!

På den tiden när just dom inläggen skrevs, kretsade livet mycket runt fåglar och förkortningen, speciellt hans lillebror! Men gud vad många fåglar vi hade - sitter och tittar på min lilla fusklapp just nu, det var -ripan,örnen, måsen, korpen, truten, sparven, duvan, ugglan, hackspätten, tjädern och måsens kompis, plus en och annna igelkott och ännu mer förkortningar!! Kommer du ihåg Maddelåjn?   

Det här var som en Sneakpeak!

Allting kommer bli bra tillslut. Du ska se att allting ordnar sig.

Vad fan försöker jag inbilla mig?

Nu har jag suttit framför datorn i säkert en kvart, förmodligen längre.  Skrivit några rader, raderat, skrivit om, raderat igen. Det finns så mycket jag vill få skriva av mig om, men har ingen aning om vars jag ska börja! Önskar att jag hade ett bollplank som jag kan kasta alla problem på och lösningarna ska komma studsandes tillbaka. Men så är det inte.

Jag har ont i magen, paniken stiger i halsen på mig och jag vet inte vars jag ska ta vägen, vet inte vad jag ska göra. Allt kommer tillslut bara svämma över.