Ja jösses vilken hemresa det blev igår. Vi som oroade oss för stormen alla varnat för som skulle härja där nere. Jag tyckte det som var räckte gott och väl, man blåste ju nästan bort bara man tänkte tanken på att öppna dörren.. Men tydligen var det inte så farligt som alla väder nisse-lassar hade befarat.

Desto värre blev det när vi kom till Jokkmokk/Porjustrakten. Glashalt väglag, mörkt ( givetvis ) och snöoväder... Man såg ingenting. Någon mil utanför Porjus hamnade vi i diket.... Det stod en skock renar på vägen helt plötsligt, pappa försökte bromsa men det var lönlöst. Dom var så jäkla nära, Så han styrde ut i diket. När man har knappt nån sekund på sig att välja innan det smäller så verkade det vara det smartaste valet. Vilket det också var! Alla renarna klarade sig, det gick bra även för oss och bilen. Plogkarmarna var mjuka och stora så det var som att landa i bomull. Tur var väl att det inte fanns någon stor sten precis där... Nå, vi lyckades krångla oss ur bilen och ta oss upp till vägen. Pappa gick och satte upp varningstrianglar och sen skulle han ringa bärgaren! Men han hann aldrig så långt, för precis när han skulle ringa så kom det en lastbil med nå snälla lastbilsgubbar som erbjöd oss hjälp med att få upp bilen.

Då först blev jag rädd!!  Jag och min jäkla fobi för lastbilar alltså..... Hojja jag skakade rent. Där står det en stor jävla lastbil nån meter ifrån mig... stor och livsfarlig. Helt plöstligt börjar fanskapet köra närmare ( endast för att komma närmare bilen så att vi kunde koppla på kedjor så dom kunde dra upp oss... ) men gud... vet inte hur långt jag backade undan för att ta mig så långt bort från den som möjligt. Hade inte pappa ropat fast mig så hade jag nog backat hela vägen hem till Porjus.. Fattar inte att jag är så rädd för lastbilar.

Nå, hem kom vi då tillslut! :)

Så igår tackade jag gudarna.. eller snarare min skyddsängel för att det gick bra. Jag tänker alltid.... " tänk om...."

I mina tankar hade det kunnat vara en älg som stod på vägen, där pappa kanske inte hade hunnit styra ut i diket eller något i den stilen... och att krocka med en älg eller lastbil ( bland annat ) är en utav mina värsta mardrömmar. Bara att vara med om en bilolycka hör till mina värsta farhågor... Men nu var det ju inte så farligt! Så, tack min kära skyddsängel och tack till dom snälla lastbilsgubbarna som hjälpte oss! Gud värt!!

Imorse lyckades jag försova mig... duktigt. Som tur var missade jag inget viktigt på sjukvården. Nu ska jag fortsätta knåpa ihop mitt CV och personliga brev. Det är inte roligt, svårt är det också!